i v a r s   f ö d e l s e
1 5 / 1 1   2 0 0 2

(till en ny mänska)

Hej det här är alltså världen 
Hon där med ansiktet och brösten är din mor
Jag med odugliga bröst är din far 
Där springer din bror som tycker att du är så rolig ”att man måste skratta” 
Nu tillhör du en kärnfamilj alltså 
Du skall få tillräckligt med mat 
Vi skall hålla dig famnen så ofta vi orkar 
Vi skall sätta plåster på dina små sår och sjunga visor för dig så du somnar 
Alla de gamla sagorna skall vi berätta för dig 
Vi skall riktigt skämma bort dig 
När du sedan blir stor skall vi fråga dig om du minns
hur mycket vi älskade dig 

Ur Genom sprickorna i vårt ansikte av Claes Andersson

Varför skrattar barn?

Jag har sett en förklaring. Barn skrattar för att de har väntat i millioner år på att bi födda.

.

2002-11-15

Det är kall novembernatt. Jag har gått elva dagar över tiden, och förutom envisa förvärkar i några dagar har ännu inte bebin annonserat att det verkligen är dags. BB-väskan är packad sedan länge, men jag vågar inte tro att trean ska komma ut snabbare än bröderna, som båda stannade i magen till vecka 42+5. Bäst att försöka sova...

2002-11-15

Det är kall novembernatt. Jag har gått elva dagar över tiden, och förutom envisa förvärkar i några dagar har ännu inte bebin annonserat att det verkligen är dags. BB-väskan är packad sedan länge, men jag vågar inte tro att trean ska komma ut snabbare än bröderna, som båda stannade i magen till vecka 42+5. Bäst att försöka sova...

01.00

Vi har sovit en timme ungefär när jag vaknar av att en värk plötsligt tar rejält tag, något klickar till inne i mig och - vattnet går. Det formligen forsar ut varmvatten i sängen, och jag väcker Tommy som blir klarvaken på studs.

Vi irrar omkring lite - ringer förlossningen och morfar, bäddar om och lägger de blöta lakanen i tvätten. T brer mackor och jag tar en dusch (så här i efterhand vet jag väl inte riktigt varför, men det kändes skönt). Morfar anländer för att vakta hos barnen, jag klär på mig och T varmkör bilen. Dags att åka!

Under halvtimmesresan in till Örebro börjar värkarna bli regelbundna, och kommer med fyra minuters mellanrum. 
Det är folktomt på motorvägen och i stan, och bilresan genom vinternatten känns mest drömsk. Vi tittar oupphörligt på klocksiffrorna på instrumentpanelen som lyser stillsamt grönt, och vi är nervösa, koncentrerade, oroliga och lyckliga. 

Framme. Vi parkerar bilen och halkar fram mot nattentrén. En barnmorska lotsar oss upp till förlossningen, där vi får ett rum med bad! Känns bra för mig som är fixerad vid varmt vatten. Jag är öppen 3 cm och sammandragningarna fortsätter regelbundet att komma - ja, kanske får vi barn i natt!

Första tiden på rummet är ganska lugn. Jag vaggar omkring med sladdar lite varstans; CTG-apparat runt magen, TENS-apparat i korsryggen och så MP3-spelaren som spelar utvald musik i lurarna. 

"Fly me to the moon..." sjunger Robbie Williams för mig, och jag dansar omkring i min egen värld. T suckar lite och tar plats i fåtöljen. Det känns som om det kan bli en lång natt...

Bada! Nu måste jag bada. T tappar upp hett, hett vatten och jag lösgör mig från alla apparater och kliver i. När sammandragningarna kommer vill jag bli spolad med ännu hetare vatten, först på magen och sedan ryggen. 

Efter ett tag vet T precis hur jag vill ha det, och är beredd med duschen så snart mitt prat saktar ner och blicken fastnar i fjärran. Väntar han en aning för länge börjar jag tyst sparka mot badkarskanten... 

Men mellan värkarna känns allt lugnt, då kan jag prata och skratta nästan som vanligt. 
Lite spänd bara - kolla blicken! 

Barnmorskan tittar till oss ibland och 
lyssnar på hjärtslagen i en trätratt. 
Allt verkar bra. 

Till sist vill jag upp igen, och vi tömmer ur vattnet för att kunna lossa på badkarssidan(!). 

Kraften i värkarna ökar successivt och nu vill jag prova akupunktur. I väntan på nålarna försöker jag ligga still i sängen, utan vidare bra resultat. "Du måste vila mellan sammandragningarna" påminner barnmorskan. Jaadå, jag tror själv att jag slappnar av och vilar, men när jag känner en hand trycka ner mitt huvud på kudden inser jag att jag är spänd som en stålfjäder. 

Akupunkturnålarna placeras i anklarna och knäna, och jag känner egentligen inte någon stor skillnad när det gäller smärtan, däremot slappnar jag plötsligt av i kroppen. Jag slutar spänna mig och vågar tappa kollen - åtminstone för en stund. Barnmorskan undersöker hur mycket jag öppnats, och konstaterar att förlossningsarbetet går ganska bra; 6 cm öppet. 

05.00

Jag ligger på sidan i sängen och börjar få det jobbigt. Jag ber om vatten att dricka, mår illa, vill hålla om Tommy och vara ifred - samtidigt. Ett tag står jag på alla fyra, men orkar inte hålla mig uppe utan att svanka, så jag välter ner på sidan igen. TENS-apparaten dras i botten av T varje gång värken tar i, barnmorskan klämmer undersökande på magen och själv suger jag i mig lustgas så det rosslar likt Darth Vader. 

"Det går bra" försäkrar barnmorskan lugnande, men jag fräser tillbaka "BRA? Det KÄNNS inte precis bra!"

"Nej, nu är det inte rätt. Det kan inte göra så här ont. Det är något fel!" Det börjar bli väl tufft, och jag ber om att få slippa, Tommy kan väl ta med en annan fru till BB? Jag kan inte minnas att det gjorde så här ont de andra gångerna. Dåligt minne, förmodligen. 

Jag blir tillsagd att krysta men kämpar emot. Det sitter något i vägen, jag vågar inte trycka på! Barnmorskan känner efter och det är en kant i vägen. Hon får in en hand och trycker in kanten samtidigt som jag krystar - det gör vidrigt ont men vi lyckas efter en stund. 

Nu ser T bebins hår. Det är mörkt! 

06.00

"Nu är allt öppet, nu får du krysta." Jag är helt omtöcknad av smärta och lustgas, och får inte till krystningarna riktigt. Det gör så ont, jag tror att jag ska spricka! 


"Lotta!" Barnmorskans röst hörs långt bortifrån, och hon kallar tillbaka mig till verkligheten. "Ditt barn behöver komma ut nu!" 


Det var signalen. Jag tar i med all min kraft, och det sprattlar till mellan mina ben - ett barn. Ett barn! 

06.15

09.00

Några timmar efter förlossningen rullar vi högtidligt en plastvagn med vår nyfödde son i en trappa upp till BB-avdelningen. 

Vi vill gärna fara hem ganska snart men måste stanna till imorgon p g a läkarbesökstiderna, så vi flyttar in i vår sal. BB är överfullt och vi har tur som får en säng - eget rum är bara att drömma om. Egen telefon får vi i alla fall, och den går varm under förmiddagen. Om och om igen berättar vi om vår fantastiskt vackra pojke och hur det gick till när han kom till oss, och efter några timmar börjar besökarna droppa in för att beskåda underverket.

·

I
V
A
R

O
S
K
A
R

A
L
F
R
E
D

·

Lyckans minut 

Tänk att jag håller ett barn på min arm,
och ser mig själv i dess blick.
Och vindarna vandra och solen är varm
och himmelen utan en prick.

Vad är det för dag, vad är det för år?
Vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår, 
hur fick jag dig i min famn? 

Jag lever, jag lever, på jorden jag står. 
Var har jag varit förut?
Jag väntade nog i millioner år
på denna enda minut. 

Erik Lindorm